Gamla hus

Tja, mitt hus är faktiskt bara 64 år gammalt men knakar så det förslår!

Golven knarrar, titt som tätt ”smäller” det till i träet i huset och jag känner mig lite dum faktiskt när jag smeker husets väggar och deklarerar min kärlek till huset.

Vet inte varför men jag känner nån typ av ansvar för huset. Det byggdes av ett par som jag i sanningens namn inte minns just nu tyvärr och de bodde här med sin familj från 1956 fram till typ mitten av 2000. Då såldes det och ägaren (som jag köpte av) hyrde ut det fram till 2017. Ingenting blev gjort. Trädgården försummades, huset ”renoverades” i all hast någon månad innan det var dags för första visningen (färgen hade INTE torkat på några element, vilket min ömma moder bittert fick erfara).

Jag har lovat huset att jag ska ge det kärlek och omtanke, precis som innan hyresgästerna kom. Intet ont om dem, de hyrde ju bara.

Har massor av planer, sparar mina penningar så jag kan göra det jag vill och prokrastinerar tyvärr när det gäller vissa saker (som faktiskt är jääääättetråkiga att ta tag i…)

Taket är faktiskt helt rakt, även om det ser ”gungigt” ut.

Röjarryck

Jao, jag får ju såna ibland. Vanligtvis brukar det hålla i sig någon dag bara men nu har jag hållit på och städat och röjt i snart två veckor?!

Senaste projektet är källaren. I fredags kom lagerhyllorna jag velat ha sen dagen jag flyttade in haha! Tog bara drygt 2,5 år innan jag fick tummen ur och faktiskt beställde.

Före-bilder:

”Vattenrummet” som i ett tidigt stadie var tänkt att bli hemmagym men äh, jag har ju gymkort så… 

Pannrummet. Har med en lätt äckelkänsla röjt upp innan hyllorna kommer. Äckelkänsla för att jag varit tvungen att slänga en hel del grejer på grund av spår av möss… 

Efterbild:

Pannrummet

Jäkla meckiga hyllor att sätta ihop men det funkade till slut. En hel del blodvite, svett och svordomar men nu är två av hyllorna på plats i alla fall! 🙂

Ett lite större projekt i källaren är att måla väggarna i garaget och fixa till verkstan så den blir mer användarvänlig så att säga.

Verkstan

Garaget, som är så lågt i tak och har en lutning till porten som gör att jag faktiskt inte får in bilen såatte… 

Två hyllor kvar, sen ska jag försöka få ur andra tummen och beställa väggfärg och tapeter också haha!

Vardagslyx

Att kunna gå ut på altanen och hämta in en sån här är verkligen vardagslyx!

Jag sa redan förra året att jag skulle byta ut både altantaket och altangolvet i sommar men energin fanns liksom inte efter det där viruset kom in i mitt liv i mars (vilket det nu var). Har dessutom börjat känna mig ”rivig” i halsen igen och hostar. Oh the joy att ha kasst immunförsvar!

Om jag ska se något positivt med att eventuellt åka på en förkylning (eller nåt) igen så har jag faktiskt ett gäng böcker kvar att läsa.

Första september. Sommaren har känts lång och jag håller fast vid att den ännu inte är slut även om det nästan kryper ner till nollan ute på nätterna. Har hållit mig i Värmland och Dalarna i sommar men nästa vecka ska jag faktiskt till Stockholm för att utbilda ett par kollegor igen. En snabbvisit förvisso men ändock.

Att vara ledig ger ju tid för eftertanke och jag har bläddrat i gamla fotoalbum under semestern. Nostalgiskt strukit med fingrarna över bilder på mormor och morfar, påmints om en sorglös tid, minnen från en evighet sen. Jag kan fortfarande bli arg över att morfar togs ifrån mig (givetvis även resten av familjen) så tidigt. Min trygga punkt i livet som barn, min idol.

Gissar att mamma klippt mig innan fotograferingen… 🙂

Hemma hos mormor och morfar. 

I S:t Annas skärgård. Ett av de tre ställen där morfar byggde hus. De där flytmojängerna var faktiskt inte jättebekväma minns jag. Skar upp i armhålorna…

Oj, rubriken var vardagslyx men jag drabbades visst av lite nostalgi. 🙂

Kan ju dra till med en till vardagslyx-grej bara för att väga upp lite –

Att jobba hemifrån har ändå varit positivt i ren arbetsmiljöaspekt. Jag har ingen skolgård precis utanför fönstret hemma, jag kan ta mina lunchpromenader i skogen istället för längs med E18 och när arbetsdagen är slut har jag tid att ta en cykeltur, sy lite eller läsa en stund innan det är dags för middag.

Just det! Jag har fått en cykel! Mamma köpte en ny så hennes gamla treväxlade är nu min. 🙂 Måste bara köpa en lampa, skruva loss handbromsen (som inte gör en enda människa glad med sitt glappande gnäll) och det viktigaste av allt; en hjälm!

Vem är du?

Vem är jag..?

En väldigt komplex fråga.

Vet vi ens på riktigt vilka vi egentligen är, utan utomståendes inlägg?

Jag vet inte. Kanske.

Vad svarar man ens på en sån fråga?

Vem är jag? Egentligen?

En person är enormt komplex. Med erfarenheter och en hel del s.k. bagage…

Min barndom och tidiga år har starkt präglat den jag är idag. ”Otrygg ambivalent” tror jag det kallas av de som vet vad de pratar om.

”Kan själv” (för jag var tvungen som barn) sitter i fortfarande. Jag borde ta hjälp av dem som vill ge den, jag borde inse att ensam faktiskt inte alltid är jättestark.

Jag är stark och sårbar på samma gång. Jag kan få mig själv att skratta så jag gråter, jag är min egen värsta fiende och min egen bästa vän på samma gång. Jag har slutat mobba mig själv åtminstone, det var många år sedan nu. Oftare än sällan ger jag mig själv kärlek och omtanke, precis som jag gör för dem jag älskar och bryr mig om.

Det hjälper att prata. Jag får pusselbit efter pusselbit från min mor, från min bror, från andra i familjen. Inser att mina minnen om barndomen skiljer sig från de andras. Vi är olika. Ser olika saker. Känner annorlunda. Beroende på vilka vi är, beroende på situationen. Något som varit skrämmande och viktigt för mig är ett flyktigt minne för en annan. Ytterligare låtsades inte se, det gjorde för ont.

Hur läker en människa?

Det är nog olika för alla. En universell lösning finns inte, den är individuell. Precis som vi. Vi är individer. Olika läkningsprocesser. Men i slutänden får vi må bra förhoppningsvis.

Hur mår du? Ser du en framtid?

En alternativ värld

Ja, vilka prioriteringar man gör numera.

För tre veckor sedan ramlade jag. Halkade baklänges och slog upp ett jack i bakhuvudet. Blödde rätt rejält och jag funderade på om jag skulle åka in eller inte.

”Åka in och klistra ihop såret och då utsätta mig för risken att bli smittad? Eller gilla läget och hoppas det löser sig självt?”

Jag åkte (så klart) inte in. Virade en handduk runt skallen och gick sen som en zombie en vecka med huvudvärk, yrsel och illamående. Hmm… min logik äro outgrundlig haha!
Nåja, såret har läkt fint men jag är fortfarande lite öm. Lät mamma titta och hon protesterade inte mot sårläkningen så, all’s well that ends well.

Åker och handlar (bunkrar varannan vecka) halv tio på kvällen när jag kan och undviker, mer än någonsin, andra människor. Mejlade min tatuerare och bestämde en dag för konsultation men jag avbokade efter svaret på mitt antikroppstest. Med redan nedsatt immunförsvar vågar jag inte riskera någonting alls.

För att inte halka efter M på jobbet allt för mycket så tränar jag åtminstone hjärnan.

Lösa korsord med M och de andra på jobbet är något jag saknar väldigt mycket så jag gör det bästa av det som finns att tillstå; mig själv och en korsordstidning haha!

Vänta… Hur gammal var jag nu igen? 😀

Här var jag i alla fall en liten plutt! Jag och morfasters man i hans traktor i Sulvik. Den som gjorde att jag kissade på mig första gången L startade den! Blev visst en aning skrämd gissar jag…

Vi var och röjde lite i morfasters lägenhet och utöver en del retro-fynd till huset (bland annat en TV-kanna) så hittade vi mängder av foton som L tagit. Han var faktiskt inte helt oäven bakom kameran. 🙂

Jösses vad tiden går! Snart … jul? ❤

Kärlekstankning

Jag har fått spendera tre dagar med lillebror i stugan! ❤

Dessutom i sällskap av min svägerska, brorsdotter och deras knashärliga hund! Fatta att jag har tankat kärlek i mängder!

Vi har pratat om stugan. Den som jag och lillebror så småningom ska ta över. Vi har såååå olika syn på vad som egentligen behöver göras, vad som behöver investeras i och kommit fram till att ingen av oss ens har råd i nuläget att ta över eller faktiskt göra något alls. 🙂 Jag bromsar, han vill gasa. Det löser sig i slutänden.

Det jag blivit mest fascinerad över är relationen till min brorsdotter. Hon som sträckte upp armarna mot mig och ville bli buren, som kramade om mig så innerligt, som ville ha (och fick) en puss, som kramade mitt finger när vi gick längs grusvägen… ut på äventyr.

 

Det kanske är så 1,5-åringar är? Vad vet jag?

Vi gick upp på fjället också (min idé) och det blåste tamejtusan från exakt ALLA håll samtidigt haha!

Hur går det med mina odlingar då? Tja, gurkplantan levererar åtminstone. Rödbetor, paprika och morötter har sniglarna ätit upp! 😦 Mina vita smultron frodas ”bakom galler” så där har jag kunnat skörda rikliga mängder i alla fall. Potatisen och hallonen verkar klara sig också som tur är. 🙂

Förresten åkte jag och hälsade på morfaster också. Även det ”bakom galler”. Eller ja, plexiglas. Älskar henne så innerligt och längtar till dagen jag får ge henne en riktigt lång, varm kram!

Brorsdottern tyckte förövrigt att min (system-)kamera var jätteintressant, det fanns ju MASSOR av knappar att trycka på! Här är en bild hon tog på sin far…

Näe, jag har en veckas semester kvar att ta till vara på och om några dagar kommer mamma hit så jag tar den sista skvätten vin och njuter av att det inte kommer tjuta något larm imorgon som kräver att jag går upp haha!

Långa, lediga dagar ger tid till eftertanke

Jag saknar min bror. Mamma har jag fått umgås med i stugan några dagar. Men lillebror.

Lillebror är alltid lillebror. Även om vi, som barn, bråkat så hårtussar rykt och som vuxna bråkat så hjärtat varit nära att spricka, så är han ändå en av de jag älskar allra, allra mest!

Jag får (av olika anledningar/påtryckningar) dåligt samvete för att jag inte hör av mig till morfaster ”tillräckligt ofta”, att jag inte är mer social, att jag inte har en partner osv osv…

I spåren av pandemin (som faktiskt fortfarande forsar fram i världen) har jag märkt att mitt psyke påverkas mer än jag trott.

Det finns förstås flera aspekter till att jag i nuläget mår som jag gör…

Jag har inte kunnat lyfta skittunga grejer på gymmet sedan i mars (seriöst?! Det är JULI nu!!), mina sociala kontakter har begränsats till Apotekspersonal, läkare och i sällsynta fall, min mor.

I nuläget har mitt introverta jag fått för sig att jag faktiskt skulle kunna umgås med nästan vem som helst av mina sociala medier-kontakter. Bara för samtalet, samhörigheten, att lämna mitt bo och se en annan del av verkligheten.

Jag har ett par stående inbjudningar faktiskt, men vill vara helt säker på att jag inte smittar någon eftersom jag mest troligt haft det jävla skitviruset…

Det händer att jag gråter. Jag vet varför.

Jag saknar faktiskt den sociala gemenskapen jag har via jobbet, gymmet… Att få höra någon annans röst, deras skratt, inte begränsas till min egen röst och mina egna tankar. Visst får jag lite social gemenskap via mobilen, röster jag känner igen och älskar, via Twitter (det är ett fantastiskt medium!), Facebook och Instagram, men i nuläget skulle jag ge väldigt mycket för en kram!

Hur mår ni därute? Ni som är som jag. Ni som INTE är som jag.

Är ni okej? Vad fattas er?

Bloggtips så här i all skräphet. En blogg med tankar i det förlutna, i nuet, en människa som är så varmhjärtad att man nästan bränner sig… Magister Adolphson har ett starkt grepp om ordens betydelse, om historia och värdet i en mening som ger dig mer än du trodde möjligt. En av mina absoluta favoritbloggar!

Sneaky sneaky!

Jodå, visst åkte jag till morfaster för att lämna paket och blommor. Hon blev jätteglad till en början men när vi insåg att vi inte ens fick öppna fönstret helt för att kunna prata blev det mindre kul. Vi stod och försökte prata genom en springa i fönstret bara. Hatar att se henne ledsen, jag vill bara krama om henne!

Snart hoppas jag få hälsa på henne i alla fall! ❤

Fyllt år har jag hunnit göra också. Gav mig själv en hög böcker i efterskott och av mamma fick jag bland annat den här lilla juvelen –

Fullt fungerande och har legat och samlat damm hemma i hennes garderob. Mormor hade tydligen fått eller köpt den en gång i tiden så det sentimentala värdet är högt. 🙂

Har börjat dricka koffeinfritt kaffe numer eftersom doktorn sa till på skarpen haha! Dock inte första baljan kaffe på morgonen, nån måtta får det faktiskt vara.

Önskar er en fortsatt härlig sommar!

 

Det går (inte så) bra nu

Ja, jag har ju varit hemma sen mitten av mars. Hostar fortfarande lite och är vansinnigt trött. I fredags började jag få hjärtklappning och tungt att andas i perioder. Höll i sig hela helgen.

Ringde vårdcentralen på måndagen, som bad mig komma samma dag. Tänkte att det skulle ta sedvanliga 15 minuter men tji fick jag. 90 minuter, EKG, blodprov och ett par konsultationer mellan min och en annan läkare senare blev jag beordrad att åka direkt till akuten.  De trodde jag hade en propp i lungan nämligen.

Kan ju inte påstå att min puls blev lugnare då…
Kom till akuten 14.45.  Då hade jag ett blodtryck på 147/87 och en puls på 106 slag i minuten. Kanske inte så konstigt att jag kände mig skakis och svag?

Blev ”utsläppt” klockan 18.45 med strikta order från läkaren –

Dra ner på koffeinet!!

Haha! Togs väldigt många rör blod så för att kompensera tog jag mig en liten whisky efter intag av te och ostmacka. Lugna nerverna and what not…

Har inte fått alla provsvar men ett vet jag, jag är inte proppbenägen! 😀 Om jag har tur kollade de även om jag har antikroppar mot Covid-19 också.

Idag blev jag dessutom stressad över en jobbgrej så jag tog ett eget beslut (tur jag är huvudskyddsombud på företaget haha!) och kompade ut resten av dagen. Lufsade omkring i trädgården och fotade, plockade smultron och luktade på blommorna.

Före – 

Efter – 

Här är tulpanerna också, några av dem i alla fall –

Funderar på om jag ska ta fredagen ledigt också? Bara för att jag, förhoppningsvis, kan?

Har jour den här veckan men jag kan nog fixa en ersättare på fredag. Låter väl klokt?

Nämen?!

Livet verkar lufsa på som vanligt.

Jag jobbar hemifrån. Fortfarande. Sedan mitten av mars. Jag saknar honom. Så inåthelvete! Den där lufsgubben på fyra ben som säger åt mig att ”nu är det dags att släcka ner!” 🙂

Det finns en hel del personer som anser att jag ”måste” skaffa mig nån tvåbenting med snopp… men näe… Inte ens nån som är ”utrustad” som jag själv….

Snopp eller ej, jag är faktiskt inte redo att inleda ett nytt förhållande.

Pratade med morfaster en halvtimme härom sistens och det var faktiskt rätt okej som substitut.  Men jag lovar, när jag får komma tillbaka till kontoret kommer jag krama J, M, P och S (även om den senare är … njaaa)! Chefen också. Men mest hens hundar haha!

Snart midsommar. Får inte hälsa på morfaster men jag tänker göra en ”raid!”

Åka dit och säga att jag måste träffa henne, hon har ju fyllt år nyss!  Har paket och tänker plocka en bukett ur min egen trädgård såatte.. 😉

96! Alltså, vilken imponerande ålder! Och jag vill INTE att hon stannar där. Ser gärna att hon blir MINST 110 år! Det må låta simpelt men, sataaaaan  vad jag vill att hon lever till minst 110 år!! Möjligtvis är det personliga skäl. Hon är min sista länk till morfar, hon är min morfaster, jag älskar henne av hela mitt hjärta. Lämna mig inte nu. Jag behöver dig!

Å andra sidan. Jag vill att hon stannar hos oss så länge som möjligt. 96. Ingen ålder för en häst som de säger.

Vill fortsätta diskutera det där med barnlöshet och livets alla gåtor med dig kära morfaster!

Livet blir vad du gör det till sägs det, men på riktigt… ÄR det så? Vad (vem) vill du ha? Och hur ska du få det (den) du vill ha i ditt liv?

Är det kärlek eller bara ett substitut till ensamheten du söker?